Vården av fattiga och psykiskt sjuka.

Fattiga

Här var det ju inte frågan om någon vård egentligen. Från början var det kyrkan som hade hand om de fattiga och från och med 1734 var det tvingande att inrätta fattighus på orten. De ställen som ansåg att de inte hade råd med detta fick inhysa de fattiga hos någon bonde.
I början betecknades alla som fattiga och fick samma behandling. Även de som var psykiskt sjuka eller gamla.

Ofta bestod fattighuset av ett enda stort rum. De fattiga hade en säng och fick förvara de få ägodelarna bredvid densamma. På många ställen försågs de fattiga med tiggarpass och skickades sedan ut i socknen för att försöka tigga ihop till sin försörjning.
På några ställen var socknen så rädda att ta hand om de fattiga att det inrättades en deponi om 50 riksdaler för alla som byggde hus. Detta för att inte senare ligga fattigvården till last.

Man fick inte själv bestämma när man skulle komma och gå i fattighuset. Oftast var det ett hjon som var utsett av föreståndaren som efter eget godtycke kunde neka eller bevilja dylikt. Och när man befann sig utanför huset så fanns det regler som skulle följas. En bricka skulle bäras utanpå kläderna. Man fick inte tigga utan tillstånd. Och man fick inte gå till någon krog. Även om det med största sannolikhet söps en del i alla fall. Man skulle även passa sig för att tala illa om fattighuset.
Om man gick mot reglerna så kunde straff utdömas.

Fattighushjonen överlevde på allmosor och kyrkokollekt. De fick även försöka att hjälpa till själva i den mån dom kunde.

Det var också vanligt att det anordnades auktioner. Där kunde bönder bedöma hur arbetsför en fattig var och därefter bjuda på denne. Den som gav det lägsta budet om att ta hand om en fattig vann auktionen.

I de större städerna inrättades arbetshus där de fattiga kunde jobba för en bit bröd.

Det var alltså inte tal om vård här för de som behövde det. Snarare en form av förvaring där de som var sinnessvaga ansågs som en belastning.

Psykiatri

Här kan egentligen skrivas hur mycket som helst. Men jag skall försöka ta upp det viktigaste vad det gäller inrättningar samt behandlingsmetoder.

Idiot

Ett ord som idag slängs med till vardag om någon som man tycker gjort någonting dumt. Men begreppet började användas inom psykiatrin redan på 1700-talet och användes ända fram till 1960. Det kan nämnas att Dows syndrom betecknades som mongoloid idiot ända fram till 70-talet.
I början av 1900-talet började man dela upp begreppet sinnesslö i olika kategorier. En person med en IQ under 30 betecknades som idiot.

I början kan ju nämnas att ovanstående personer bodde kvar hemma och sköttes efter bästa förmåga. Om det skulle vara så att föräldrar saknades så hamnade dom på fattighuset. Där behandlades dom som alla andra.

I Nordisk familjebok av 1910 års upplaga kan man läsa att det i Göteborg öppnades en idiotskola år 1866. Där fanns det en fröken samt tre elever. Det nämns att den blev epokgörande, men inget mer om undervisningen nämns.

Sinnessjukvården skiljs från fattigvården

År 1900 lämnade Göteborgs fattigvårdsstyrelse in en skrivelse till stadsfullmäktige om att ovanstående skulle skiljas från varandra. Detta efter en skrivelse av inspektören för rikets sinnessjukvård framhållit de missförhållanden som fanns i staden.

En anstalt på Hisingen togs i bruk 1909 och fanns fram till 1934 då Lillhagens sjukhus kommer till.

Här skulle huvuddelen av Göteborgs psykiatri finnas fram till 1996 då de sista flyttade ut. Dock kom den rättspsykiatriska vården att finns kvar ändå fram till 2013.

På slutet fanns här 72 vårdplatser fördelat på 6 avdelningar.

Behandligsmetoder

Behandlingsmetoderna har naturligtvis skilt sig åt under tiden som sjukvården utvecklats. För mig har det många gånger vart hjärtslitande att läsa om hur personer har behandlats. För oss i modern tid kan många metoder verka skrämmande. Men man visste antagligen inte bättre då. Dock finns det vissa saker som är extra skrämmande även för oss.

Tidigt ansågs det att långa bad och sängliggande hade en lugnande inverkan. De som inte ville ligga i ett bad länge hölls fast med hjälp av ett tygstycke som spändes för badkaren och endast hade hål för huvudet.

Sterilisering
Mellan 1934-1974 användes tvångssterilisering i Sverige. Framför allt var det kvinnor som utsattes.
Detta var för att förhindra att sinnessvaga skulle sprida sin sjukdom vidare. Men även personer som ansågs olämpliga att ta hand om ett barn steriliserades.
Men det som är det mest skrämmande är att den som var transsexuell och ville byta sitt juridiska kön var tvungen att låta sterilisera sig. Ända fram till 2013.

Lobotomi
Lobotomering utfördes i Sverige ända fram till mitten av 60-talet. Ingreppet var menat att dämpa ångest och oro. Dock blev de allra flesta patienter helt apatiska. Många dog även av ingreppet.
Det utfördes så att patienten sövdes. Sedan placerades en ishacka! i ögats övre del. Denna drevs sedan in i hjärnan ca 5cm.
Meningen var att skära av nervbanor från pannloben, ner till mer djupliggande delar av hjärnan.
Den som uppfann denna metod var en läkare vid namn Egas Moniz. Han fick 1949 nobelpriset i medicin för detta.
Jag tyckte den här behandlingsmetoden verkade så anskrämlig att jag kände att jag ville läsa mer. Och det har nu i efterhand visat sig att ingreppet nästan uteslutande gjordes på svåra patienter. Det vill säga dom som var svåra att ha hand om. Det verkar alltså som om ingreppen gjordes för att lätta på personalens börda snarare än för att hjälpa patienten.
Ungefär 4500 lobotomier utfördes i Sverige. Jag läste en analys av detta arbete från umedalen. Där var 63% kvinnor som blev lobotomerade. Dödligheten var 7,4%, vilket är en väldigt hög siffra eftersom behandlingsmetoden ansågs som framgångsrik. Vi skall vara glada att utvecklingen går framåt.

Elchock
Behandlingen går ut på att man genom elektriska stötar i huvudet framkallar ett epileptiskt anfall hos patienten. Denne är sövd och får ofta muskelavslappnande medel för att slippa värken i musklerna som anfallet vanligtvis ger.
Det finns många fall med allvarliga biverkningar. Framför allt minnesförlust, huvudvärk etc. Elchocker förekommer fortfarande. 2009 gavs det ca 60000 elchocker i Sverige. Det är förmodligen det land i världen som ger flest per capita. Det stora flertalet vittnar om att behandlingen inte var värd biverkningarna. Men det är fortfarande tillåtet att ge elchocker i Sverige under tvång.

Långbad
Fram till 1950 var detta en vanlig behandlingsform. Det förekom både kalla och varma bad, beroende på vad man ville uppnå. Behandlingen skedde oftast under tvång.
Långbad användes också som bestraffning av patienter. Tiden varierade såklart och den längsta rapporterade tvångsbadet som jag har sett varade 21! dagar. Detta fick patientens skinn all lossna.

Naturligtvis har det förekommit andra "behandlingsformer" inom psykiatrin. Men det skulle bli ett alldeles för lång inlägg i detta sidospår om Göteborgs historia.
Nu är det dags att börja arbeta på nästa inlägg i den frågan.